!

Skolan började. Jag var glad som vanligt och så fort skolan var slut skyndade jag mig till dig! Jag stod länge och myste med dig och pratade med dig om den första dagen i sexan. Jag sadlade dig och red ut en sväng. Det gick bättre och bättre för varje dag! Och det dröjde inte länge förrns jag bara kunde släppa dig och du ändå stod med ditt huvud tätt intill mitt. Du var allt jag någonsin önskat mig! Att se dina ögon lysa emot mig när du såg mig. Hur vi upptäckte allt tillsammans. Jag lät kompisar sitta upp på dig, Claes lärde du att det är kul med hästar. Johanna busade du lite med, och Emma bar du tryggt bakom mig. Du var så otroligt snäll!

Sen började det bli kallare & kallare. Mina tår frös och du blev bara surare och surare! Claes satt strax upp på dig igen, och du gav honom en rejäl åktur om man säger så. Jag fick det kämpigare och kämpigare med att hålla dig still och hantera dig. Du ställte di på bakbenen framför mig. Och bockade som tusan när jag satt på. Jag gjorde allt jag kunde komma på. Men ingenting hjälpte. Mamma ville sälja dig, Matilda var rädd för dig, Pappa kunde inte förstå vad som hänt med dig och var åt mammas håll med säljning. Jag stod och såg på hur du försökte ta över. Men jag älskade dig så otroligt mke! Jag kunde inte låta dig gå ifrån mig. Jag behövde dig vid min sida. Det kändes bra att ha någon som alltid fanns där för mig! En som alltid väntade på en efter skolan. Någon som var beroende av en. Du var jue en dröm. Även om du var svår att förstå sig på, var du min själsfrände. Du gav mig allt jag någonsin drömt om. En riktig vänskap.

Vi började ta lektioner i horsemanship. Och det gick väll bra den första gången. Nu kunde jag iaf hantera dig från marken igen. Men andra gången, när vi skulle rida, fick du spel, totalt!

Jag satt där och försökte hänga kvar när du bockade minst 15 ggr i varje hörne. Det slutade med att jag fick hoppa av och leda runt dig. Du tyckte inte om vinter. Det var inget för dig. Men vi fick också veta att en av andledningarna till ditt beteende var att du vuxit ur dig sadel. Vi fick låna en av min gamla tränare Jessica. Du trivdes helt okejj i den. Sen kom en sadelmakare(tror jag d heter) och sa precis vad du behövde för sadel. Så vi leta upp en, köpte den, bad dig kolla. Jag hade haft två sadlar på prov, och den som du verkade trivas bäst i tog vi. Och den passade dig perfekt! Det var en otrolig lättnad att veta att det inte var något fel på dig fysikst.

Elr vad man ska säga. Vi började hoppa mer och mer. Du hade jue förlänge sen börjat lita på mig till 100% och jag på dig. Jag kunde rida dig utan utrustning och allt! När det var din vilo dag tillbringade jag tiden , som jag annars la på att rida, i din hage, elr lärde dig trick elr bara sprang runt mig dig i paddocken och lekte glatt med min älskade häst. Så en majkväll 2009 hoppade du och jag 125 tillsammans <3 Först tvekade du, men när jag försäkrade dig om att du var och skulle klara det galant, så hoppade du <3 Det var en otroligt känsla att känna hur hela du blev glad och hade lika roligt som jag hade! Du var otrolig!