!

Nu kommer ett litet inlägg om ah, likosm typ, mammor ? ;s Elr ah, ni kansk fattar, elr nt, men ah ändå ^^

När man var liten var mamma den bästa på jorden. Den som man såg upp till och älskade så otroligt mke! Den man allrid vände sig till när man behövde en kram och var lessen. Den som var ens största idol.

Men vad hände sen? Sen helt plötsligt var man tonåring och mamma blev den värsta fienden på jorde istället för den bästa! Nu går man ist till en vän och kramar den ist för mamma. Man skriker på sin mamma för minsta sak. Och man är nästan alltid osams. Den som man alltid såg upp till har blivit den man knappt klarar att vara brevid.

Varför blir det så? Varför blir vi så lättiriterade? Jag stör mig på det. Jag vill inte att mamma ska tycka illa om mig flera ggr om dagen, d tror jag ingen vill.